Tänka positivt...
... är en dygd och det hjälper bannemej!
Hej och hå vilken vecka det har varit. Intense, som man säger på engelska. Sofie och Kajsa lämnade Brighton på måndagsmorgonen, supertidigt, vilket gjorde att jag var tvungen att ta igen välbehövd skönhetssömn innan jag kunde dyka in i universitetsvecka två som skulle innebära en hel del utmaningar.
Inte utmaningar som i att jag har haft det jobbigt, tvärtom faktiskt! Jag skrattar lite när jag tänker på det.
Roligast var det i torsdags, då jag och min grupp skulle ha en presentation färdig att genomföras kl. 14.00. Dock hade ena halvan av gruppen varit sjuka, och dessutom lyckats byta fel mailadresser, vilket gjorde att processen från början saktades ner en aning. Dessutom var den andra halvan, som jag var medlem i, beroende av att den första halvan skulle skicka sin information till oss så vi hade någonting att bygga på. Ja, ni kan ju tänka er hur det blev. Det var okej i och för sig, för vi visste i stora drag vad vi skulle säga, men det var en ganska stor uppgift; en detaljerad beskrivning av hur man identifierar ett projekt för gatubarn i Kenyas huvudstad Nairobi. Ganska intressant va?
Hursomhelst, dagen innan torsdag var jag på min kära språkskola och arrangerade en filmkväll för eleverna. Jag tog med min laptop för att skriva lite på presentationen, och skulle stänga av när vi var klara. Ibland frågar Windows om man vill göra en uppdatering av programvaran innan man stänger av den, så jag svarade att det kunde jag väl, medan jag packade ihop. Sagt och gjort, jag kom tillbaka ner till datorn och den såg avstängd ut, antog att den var det, packade ner den i min väska och gick hem. Väl hemma tänkte jag att jag skulle sätta på den igen för att lyssna på lite musik när den helt enkelt vägrade starta. Inte läge. Som tur är finns det en så kallad IT-service på campus där man kan gå om man behöver hjälp med sina it-relaterade frågor. Så dagen efter, presentationsdagen, packade jag min lite skraltiga cykel med en laptop, sladd, böcker, fiol (för jag hade orkester direkt efter seminariet kl. 19.00-21.30, lång dag med andra ord) och mig själv. När jag kom fram till campus var klockan ungefär fem minuter i tio och jag skulle träffa gruppen klockan tio, insåg jag att jag inte hade några nycklar med mig. Med tanke på att jag skulle stanna på campus tills tio på kvällen kände jag inte att jag ville cykla hem igen (vilket ändå hade blivit jättetungt) och dessutom komma försent till vårt ganska så viktiga gruppmöte. Jag räknade till tio för att lugna ner min irritation och kom därefter på att jag faktiskt känner några som jobbar uppe på kontorsvåningen, gick dit och fick tag på Andi, som jag har jobbat med på HMV. Jag har inte träffat honom på ett tag så det var lite pinsamt att fråga men jag tror att han såg hur desperat jag var så han gick med på att ha min cykel i hans kontor! Dock skulle de stänga klockan fem på kvällen så jag var tvungen att komma och hämta den dagen efter. Men ändå, vilken tur va! Sedan gick jag till mötet, fick gjort presentationen så att den blev klar ungefär en minut innan vi skulle redovisa (ja, det var en svettig dag) och slutade klockan fem då jag skulle träffa Amy för en fika innan orkestern klockan sju. Vi gick till IT-services och gissa vad? Japp, datorn fungerade. Dock var det ett litet fel på internet så datorkillen fick kolla igenom det, men ändå. Haha, jag som hade släpat och släpat! Fast det var bra att jag tog med den, annars hade jag inte kunnat logga in på campus med min dator.
Så sammanfattningsvis var det en dag där allt blev bra till slut, men inte utan att jag fick kämpa för det.
Motto och råd.
"Solen lyser alltid, även om den ibland råkar vara bakom molnen."
- A. Fallgren 2011
Hej och hå vilken vecka det har varit. Intense, som man säger på engelska. Sofie och Kajsa lämnade Brighton på måndagsmorgonen, supertidigt, vilket gjorde att jag var tvungen att ta igen välbehövd skönhetssömn innan jag kunde dyka in i universitetsvecka två som skulle innebära en hel del utmaningar.
Inte utmaningar som i att jag har haft det jobbigt, tvärtom faktiskt! Jag skrattar lite när jag tänker på det.
Roligast var det i torsdags, då jag och min grupp skulle ha en presentation färdig att genomföras kl. 14.00. Dock hade ena halvan av gruppen varit sjuka, och dessutom lyckats byta fel mailadresser, vilket gjorde att processen från början saktades ner en aning. Dessutom var den andra halvan, som jag var medlem i, beroende av att den första halvan skulle skicka sin information till oss så vi hade någonting att bygga på. Ja, ni kan ju tänka er hur det blev. Det var okej i och för sig, för vi visste i stora drag vad vi skulle säga, men det var en ganska stor uppgift; en detaljerad beskrivning av hur man identifierar ett projekt för gatubarn i Kenyas huvudstad Nairobi. Ganska intressant va?
Hursomhelst, dagen innan torsdag var jag på min kära språkskola och arrangerade en filmkväll för eleverna. Jag tog med min laptop för att skriva lite på presentationen, och skulle stänga av när vi var klara. Ibland frågar Windows om man vill göra en uppdatering av programvaran innan man stänger av den, så jag svarade att det kunde jag väl, medan jag packade ihop. Sagt och gjort, jag kom tillbaka ner till datorn och den såg avstängd ut, antog att den var det, packade ner den i min väska och gick hem. Väl hemma tänkte jag att jag skulle sätta på den igen för att lyssna på lite musik när den helt enkelt vägrade starta. Inte läge. Som tur är finns det en så kallad IT-service på campus där man kan gå om man behöver hjälp med sina it-relaterade frågor. Så dagen efter, presentationsdagen, packade jag min lite skraltiga cykel med en laptop, sladd, böcker, fiol (för jag hade orkester direkt efter seminariet kl. 19.00-21.30, lång dag med andra ord) och mig själv. När jag kom fram till campus var klockan ungefär fem minuter i tio och jag skulle träffa gruppen klockan tio, insåg jag att jag inte hade några nycklar med mig. Med tanke på att jag skulle stanna på campus tills tio på kvällen kände jag inte att jag ville cykla hem igen (vilket ändå hade blivit jättetungt) och dessutom komma försent till vårt ganska så viktiga gruppmöte. Jag räknade till tio för att lugna ner min irritation och kom därefter på att jag faktiskt känner några som jobbar uppe på kontorsvåningen, gick dit och fick tag på Andi, som jag har jobbat med på HMV. Jag har inte träffat honom på ett tag så det var lite pinsamt att fråga men jag tror att han såg hur desperat jag var så han gick med på att ha min cykel i hans kontor! Dock skulle de stänga klockan fem på kvällen så jag var tvungen att komma och hämta den dagen efter. Men ändå, vilken tur va! Sedan gick jag till mötet, fick gjort presentationen så att den blev klar ungefär en minut innan vi skulle redovisa (ja, det var en svettig dag) och slutade klockan fem då jag skulle träffa Amy för en fika innan orkestern klockan sju. Vi gick till IT-services och gissa vad? Japp, datorn fungerade. Dock var det ett litet fel på internet så datorkillen fick kolla igenom det, men ändå. Haha, jag som hade släpat och släpat! Fast det var bra att jag tog med den, annars hade jag inte kunnat logga in på campus med min dator.
Så sammanfattningsvis var det en dag där allt blev bra till slut, men inte utan att jag fick kämpa för det.
Motto och råd.
"Solen lyser alltid, även om den ibland råkar vara bakom molnen."
- A. Fallgren 2011
Kommentarer
Trackback
